Kummincollins

Collins är en av barens äldsta och tåligaste former: sprit, citronjuice, socker och sodavatten, byggd hög och serverad över is. Namnen Tom Collins och John Collins hör till 1800-talets London och New York, men vem som gjorde vad och när är omtvistat – Tom Collins-namnet uppges ha spridits genom ett tidningsskämt i amerikansk press på 1870-talet, medan John Collins knyts till en kypare på ett londonhotell. Ingen av historierna är säkert belagd, och drinktypen är i vilket fall äldre än namnen på den.

Akvavit är däremot inte en spritsort som burit collinsformen historiskt. Akvavit definieras i Norden av kryddningen: kummin eller dill ska dominera smaken, och utan den är destillatet inte akvavit utan brännvin. Kummin växer vilt i hela Norden och har använts som krydda i bröd, ost och sprit långt tillbaka, vilket gör den till en av få smaker som är genuint nordisk snarare än importerad.

Akvavitens plats har i praktiken varit snapsglaset. Den dricks kall, i ett svep, till sill och till ost, och den har därför sällan behandlats som en bassprit att bygga drinkar av. Först under de senaste decennierna, i takt med att nordiska barer började arbeta med lokala råvaror, har akvavit börjat dyka upp i sourer, highballs och collins på menyerna.

Den här drinken är en av de konstruktionerna. Den har ingen känd upphovsman, ingen originalbar och inget årtal – den är resultatet av att en välkänd form fått en ny bassprit, vilket är precis vad collinsfamiljen har gjort i hundrafemtio år. Att skriva ut det är ärligare än att hitta på en historia som ingen källa bär.