Gin & Tonic

Historien alla berättar är den om malarian: brittiska soldater och tjänstemän i Indien fick kinin mot malaria, kinin smakade fruktansvärt, och man blandade därför ut det med socker, vatten och gin. Grunden i berättelsen stämmer – kinin var den enda verksamma malariabehandlingen under 1800-talet, och det förekom i brittiska kolonier både som medicin och som dryck.

Detaljerna är däremot betydligt skakigare än de brukar framställas. Den kininmängd som finns i modern tonic är en bråkdel av en medicinsk dos, och att drinken skulle ha "uppfunnits" av en enskild officer vid ett bestämt tillfälle finns det ingen källa för. Att brittiska officerare drack gin med kininvatten är väl belagt; att just den blandningen är ursprunget till dagens drink är en rimlig men obevisad slutsats.

Det som går att datera är tonicen. Johann Jacob Schweppe hade tillverkat kolsyrat vatten sedan 1780-talet, och 1858 patenterades den första kolsyrade kininläsken i Storbritannien. Schweppes lanserade sin Indian Tonic Water kort därefter, och därmed fanns produkten som gjorde drinken möjlig att beställa i en bar i stället för att blanda ihop i fält.

Drinkens moderna renässans är spansk. I Baskien började barer på 2000-talet servera gin och tonic i stora ballongglas med mycket is och genomtänkta garneringar, och den stilen spred sig över Europa – inklusive till Sverige, där tonicsorterna i butikshyllan gick från en till ett tjugotal på ungefär ett decennium.