Gimlet

Standardberättelsen är att Gimleten kommer från Royal Navy: skörbjugg bekämpades med citrusjuice, Lauchlan Roses patenterade 1867 en metod att konservera limejuice utan alkohol, och sjömännen blandade cordialen med sin ginranson. Delarna stämmer var för sig – Rose’s Lime Juice är verklig och patentet är daterat – men att just den blandningen skulle vara drinkens födelse finns inget samtida belägg för.

Namnet har minst två konkurrerande förklaringar. Den ena pekar på Sir Thomas Gimlette, en flottläkare som enligt traditionen ska ha spätt besättningens gin med limejuice. Den andra, mer prosaiska, är att en gimlet är ett litet handborr – ett verktyg för att öppna fat – och att ordet användes bildligt om något genomträngande. Ingen av dem går att styrka.

Vad som är dokumenterat är att drinken finns i tryck från 1920-talet och att recepten då nästan alltid anger cordial, inte färsk lime. Raymond Chandler lät i Farväl, min älskade sin detektiv slå fast att en riktig gimlet är halva gin och halva Rose’s och ingenting annat – ett citat som fortfarande används som argument i diskussionen om vilken version som är den rätta.

Moderna barer gör i regel drinken på färsk lime och sockerlag, eftersom dagens cordial är sötare och mer artificiell än den var på Chandlers tid. Båda versionerna är legitima, men de smakar tydligt olika: cordialversionen är rundare och nästan konfektaktig, den färska är torrare och friskare.