Bronx

Bronx tillskrivs oftast Johnnie Solon, bartender på Waldorf-Astoria i New York, någon gång kring 1906. Berättelsen finns nedtecknad i Albert Stevens Crocketts bok om hotellbarens år och går ut på att Solon skulle ha döpt drinken efter Bronx Zoo, som han hade besökt. Historien kommer alltså i andra hand och flera decennier i efterhand, och det finns konkurrerande anspråk – bland annat från en restauratör i Bronx som sade sig ha gjort drinken något tidigare. Vem som var först går inte att avgöra.

Det som däremot är väl belagt är hur stor drinken blev. Bronx var en av de mest beställda cocktailerna i världen under åren före den amerikanska förbudstiden, och i en ofta citerad samtida omröstning om de mest kända drinkarna hamnade den på tredje plats, efter Martini och Manhattan. En martini med apelsin i var vid den tiden ungefär vad en Espresso Martini är i dag: den drink alla kände till och många beställde utan att fundera.

Fallet kom med förbudstiden och kom inte tillbaka efteråt. Under förbudsåren var ingredienserna av tvivelaktig kvalitet, och när barerna öppnade igen hade smaken flyttat sig. Men den avgörande orsaken är mer praktisk: Bronx kräver färskpressad apelsin, och när juice på flaska och senare koncentrat blev standard i baren blev drinken sämre överallt samtidigt. En Bronx på förpackad juice smakar sött och kokt, och en drink som är dålig i sin vanligaste form tappar sin publik.

I dag står Bronx mest i böcker och på menyer hos barer som gör en poäng av att pressa själva. Det gör den till en av de mest lönsamma klassikerna att ta hem: skillnaden mellan en dålig och en bra Bronx är en apelsin och två minuter.