Virgin Mary

Originalet tillskrivs oftast Fernand Petiot, som arbetade på Harry’s New York Bar i Paris i början av 1920-talet och där ska ha blandat tomatjuice med vodka – en då nästan okänd sprit i Frankrike, som kom med de ryska emigranterna. Petiot flyttade senare till King Cole Bar på hotell St. Regis i New York, och där kryddade han upp receptet till något som liknar dagens. Att hotellet under en period marknadsförde drinken som Red Snapper berodde på att ledningen tyckte att namnet Bloody Mary var vulgärt.

Namnet har flera konkurrerande förklaringar och ingen av dem är belagd. Den vanligaste pekar på Maria I av England, kallad Bloody Mary för avrättningarna under hennes regeringstid. En annan säger att drinken fick namn efter en servitris vid namn Mary på en bar i Chicago, en tredje efter skådespelerskan Mary Pickford. Komikern George Jessel har dessutom gjort anspråk på hela drinken i sina memoarer. Källorna är minnesbilder skrivna långt i efterhand.

Den alkoholfria versionen har gått under namnet Virgin Mary sedan åtminstone 1970-talet och i Australien och Storbritannien ofta under det bättre namnet Bloody Shame. Den är en av få mocktails som aldrig behövt ursäkta sig, av ett enkelt skäl: i en drink som bygger på salt, syra, umami och hetta gör vodkan inte särskilt mycket. Den ger bränsle och en aning skärpa, men ingen egen smak att sakna.

Vad som ändå försvinner är just skärpan – den lilla känsla av bett som gör att drinken känns färdig. Den bygger man tillbaka med färskriven pepparrot i stället för den på burk, en aning mer citron än receptet till originalet anger, och salt. Salt är det verktyg som gör mest skillnad i alla alkoholfria drinkar, och i en Virgin Mary är den nästan hela hemligheten.