Stinger

Stinger dyker upp i amerikanska recepthandböcker under 1900-talets första decennier och finns med i Hugo Ensslins Recipes for Mixed Drinks 1917 och i Savoy Cocktail Book 1930. Någon namngiven upphovsman finns inte. Kombinationen konjak och mintlikör förekommer i äldre recept under andra namn, och Stinger tycks vara den variant som fastnade snarare än en enskild uppfinning.

Drinken förknippas starkt med New Yorks förmögna kretsar kring sekelskiftet, och den kopplas i flera senare skildringar till familjen Vanderbilt. Sådana kopplingar är svåra att belägga och bör läsas som en del av drinkens rykte, inte som dess historia. Det som däremot är väl dokumenterat är att Stinger under mycket lång tid var standardbeställningen efter maten på amerikanska hotellbarer, och att den fanns kvar på menyerna hela vägen genom den period då de flesta andra klassiker glömdes bort.

Att drinken blev en digestif har en enkel förklaring. Pepparmynta har använts efter måltider i århundraden och upplevs som svalkande därför att mentol aktiverar samma köldreceptorer i munnen som verklig kyla gör. Kombinerat med en fatlagrad sprit ger det ett ovanligt tydligt avslut: värmen från konjaken och kylan från mintan känns samtidigt, och drinken behöver därför varken socker eller grädde för att fungera som efterrätt.

De tidigaste recepten anger ofta lika delar konjak och mintlikör. Den proportionen ger en märkbart söt drink, och under 1900-talets andra hälft glesades mintlikören ut. IBA:s nuvarande version med 5 cl konjak mot 2 cl mintlikör är resultatet av den utvecklingen, och det är den proportion som gör att konjaken fortfarande hörs.