Punsch i kaffet

Punschen blev en dryck man tog fram efter maten i takt med att den slutade blandas och började köpas. Under 1800-talets första hälft går punschen från att vara en bål som gjordes på plats av arrak, socker, vatten och citron till att säljas färdigblandad på flaska – flera av de kända märkena daterar sin start till 1840-talet. Den buteljerade punschen krävde varken tillredning eller sällskap, och kunde därmed ställas fram i samma stund som kaffet.

Två serveringssätt lever sida vid sida och båda kallas i dagligt tal att ta punsch till kaffet. I det ena hälls punschen i ett eget litet glas bredvid koppen och dricks omväxlande med kaffet; i det andra hälls den direkt i kaffet. Det senare är det som beskrivs här. Vilket som är äldst går inte att avgöra – båda förekommer i beskrivningar av svenskt sällskapsliv under sent 1800-tal, och bruket varierar mellan hem och landsdelar snarare än mellan epoker.

Punschen har också en fast plats vid ärtsoppan på torsdagar, ofta serverad varm. Varför just torsdag har blivit ärtsoppans dag är omtvistat: en vanlig förklaring pekar på fastan före fredagen i katolsk tid, en annan på det svenska militärköket, och ingen av dem är säkert belagd. Sambandet mellan ärtsoppa, pannkakor och punsch är däremot väl dokumenterat i modern svensk vardagshistoria.

Släktskapet med kaffekasken är uppenbart, men dryckerna skiljer sig i både styrka och avsikt. Kasken bygger på brännvin och är en arbets- och tillfällesdryck knuten till jaktlag, begravningskaffe och isfiske. Punschen i kaffet hör hemma vid det dukade bordet efter en måltid, är sötare, svagare och betydligt mer parfymerad – och den har aldrig behövt något myntprov för att mätas upp.