Kaffekask

Kaffe och brännvin i samma kopp förutsätter att båda finns i hushållet, och i Sverige blir det verklighet för bredare lager under 1800-talet. Kaffet hade dessförinnan förbjudits vid flera tillfällen mellan 1756 och 1820-talet, medan husbehovsbränningen av brännvin var utbredd fram till förbudet 1860. När kaffet väl blev var mans dryck fanns brännvinsvanan redan på plats, och de två möttes i koppen.

Måttet togs med ett mynt. Ett mynt lades i botten på koppen, kaffe hälldes på tills myntet inte längre syntes, och därefter brännvin tills det blev synligt igen. Beskrivningarna varierar mellan landsdelar och berättare – ibland är det bara kaffets styrka som prövas, ibland hela blandningens – men grundtanken är densamma: kaffet ska vara så mörkt att myntet försvinner, och spriten så pass mycket att det kommer tillbaka. Proceduren är ett minnesknep snarare än en mätmetod, och den fungerade i kök utan mätglas.

Namnen skiftar över landet. Kask är det vanligaste ordet i södra och mellersta Sverige och används också om andra blandningar av kaffe och sprit; ordets ursprung är omtvistat. I Norrland och delar av Jämtland talar man i stället om gök eller kaffegök, och i gränstrakterna mot Norge om karsk, som är samma företeelse på andra sidan gränsen. Gökkaffe hör hit och förknippas med gökottan, den tidiga vårmorgonens utfärd för att höra göken – kopplingen mellan ordet gök och drycken uppges gå tillbaka på just den seden, men etymologin är inte säkert fastställd.

Kaffekasken har hela tiden varit knuten till tillfällen snarare än till barer: efter begravningen, i jaktlagets skogskoja, på isen vid pimpelfisket, efter kalaset. Den hör därför hemma i svensk vardagshistoria på ett annat sätt än cocktails gör, och den beskrivs bäst som en kulturhistorisk företeelse med ett recept, inte tvärtom.