Alkoholfri Negroni

Originalet tillskrivs greve Camillo Negroni, som enligt den spridda berättelsen ska ha bett bartendern på Caffè Casoni i Florens att byta ut sodavattnet i en Americano mot gin. Historien är inte belagd i samtida källor och började spridas på allvar först långt senare, men den är den enda förklaring som gått att sätta ett namn på. Årtalet 1919 återkommer i litteraturen utan att någon har kunnat visa var det kommer ifrån.

Den alkoholfria versionen har varken årtal eller upphovsman. Den blev möjlig i den takt ingredienserna blev det. Italiensk röd aperitif utan alkohol har funnits sedan 1960-talet – Crodino lanserades 1965 och Sanbitter något senare – men de såldes som drycker i sig, inte som byggstenar. Först när alkoholfria enbärsdestillat och alkoholfri vermouth kom under 2010-talet gick det att bygga alla tre delarna av en Negroni utan sprit.

Att det tekniskt går betyder inte att det blir samma drink, och den ärligaste beskrivningen är att det är en annan drink med samma silhuett. Alkohol löser aromämnen som vatten inte löser, den ger viskositet på tungan och den lämnar en värme i svalget. Alla tre försvinner. Kvar blir beskan, örterna och sötman – och sötman är det som lättast tar över, eftersom flera alkoholfria bittrar är märkbart sötare än sina förlagor.

Det som faktiskt kompenserar är kyla, utspädning och doft. Ett fryskallt glas, en rejäl omrörning och en apelsinzest som vrids över ytan tar drinken längre än något byte av märke gör. Vill du ha mer strävhet finns det ett enkelt grepp med starkt te, och det är beskrivet bland tipsen nedan.