Alkoholfri Gin & Tonic

Gin & Tonic uppges ha uppstått bland brittiska soldater och tjänstemän i Indien under 1800-talet, som ett sätt att få i sig kinin mot malaria utan att smaka den rena beskan. Berättelsen återges nästan alltid som fakta men är dåligt belagd i samtida källor, och de kininmängder som behövdes för malariaskydd var långt högre än något tonic innehåller. Att drycken spreds från kolonierna är däremot rimligt: Schweppes tappade sitt Indian Tonic Water på flaska 1870, och kombinationen fanns i tryck kort därefter.

Den alkoholfria versionen är däremot ny och går att tidsbestämma ganska väl. Alkoholfria enbärsdestillat började säljas i Europa under 2010-talets andra hälft, och de marknadsfördes från början som något man blandade med tonic – inte som något man drack rent. Drinken kom alltså före traditionen den låtsas tillhöra.

Vad som faktiskt går förlorat är mindre än i de flesta klassiker, men det är inte noll. Alkoholen bar enbärsoljorna uppåt i glaset och lämnade en värme i svalget; utan den blir doften kortare och drinken slutar tvärare. Alkoholfria destillat har dessutom betydligt lägre aromkoncentration än gin, eftersom det inte finns någon etanol att lösa de flyktiga ämnena i, och de blekas därför snabbt av kolsyra och kyla.

Kompensationen ligger i tonicen och i citrusen. En torr tonic med tydligt kinin och lite socker, mycket is och två färska citrusfrukter tar drinken längre än ett dyrare destillat gör. Många alkoholfria giner är dessutom byggda med socker och citronsyra i botten, och tillsammans med en söt tonic blir resultatet läsk – det är den vanligaste besvikelsen och den lättaste att undvika.